Hade herr Bergstrand på besök här ikväll. Det var väldigt fint, vi lyssnade på Ulf Lundell och pratade kärlek. Naivt superpretentiöst, tro mig, jag vet, men det är fan gatt änd. Dock har nu denna Mr B gått och skaffat sig en tjej (en väldigt söt sådan) så givetvis var han tvungen att ta sin vita springare (grå cykel) till denna då solen började gå ner i horisonten (sexy time!). Resultatet för mig blir då följande; sitta kvar på altanen (för det är ju så himla varmt och skönt och solnedgången åh åh), dricka upp resten av vinet, ringa sin pojkvän och säga "ööh vadfan ringer du inte förå älskling jag saknar jurej så jävla mycket kommeru hem snart eller?".
Till tonerna av "kärleken förde oss samman", givetvis.

Men det är fint.

Ja, fyfan vad fint är det är. Även om jag är så pass berusad att jag knappt kommer ihåg mitt personnummer när jag ska shoppa loss på swebus så kan jag se just det. Det är så fint, livet.

Här har man varit borta i fyra dagar och hunnit med att sova ruset av sig på Västkusten, shoppa aschlet av sig i Köpenhamn, lyssna igenom en plats i solen lite för mycket samt fixa snygga brännen i Haverdal och så möts man av några man älskar på riktigt när man kommer hem.
Det är fint. Jag har det allt för bra, ändå.
Och ja, han kommerju hem snart.
Jag har ju allt jag kan önska mig. Och ifall jag drar jag i mig både mina och dina glas inatt, Elias, så kanske blir jag snart sentimental big time. Och då ska jag bli det.
Det är jag och Uffe ikväll.

cykel

Efter att ha legat vaken till halv sju imorse tog jag till extrareserverna av energi (bör alltid finnas lagrade) och beslutade mig för att fan fånga dagen. Idag har jag rymt från mina känslor genom att cykla runt en sjö. Jag tror att vacker natur och bästa vänner är den lämpligaste medicinen mot ett kvidande hjärta, även om likaså jag vanligtvis brukar vara sådär super-åh-åh-pretto-indieeee-bruuuud som oftast i informationssyfte skriker över världen (cyberspace) att nu ska jag ta till botemedel som "världens bästa vänner, öl i plastglas och alldeles för många cigaretter".
Men lillördag är imorgon, idag är det tisdag och jag har cyklat runt en sjö med min bättre hälft. Förrutom att cykla så hann vi med att fika, dricka öl (ojdå) och demonstrativt slänga våra bikiniöverdelar inför barnfamiljerna på badplatsen, vi är ju två så förbannat frisläppta feminister. Summan av kardemumman; en väldigt fin pärla i min pärlhalsband av dagar och om en halvtimma är det tre veckor tills jag får somna i min älskades armar igen.

baby.

Idag lider jag av kärleken. Jag saknar i kärlekens namn så väldigt så att när jag går måste stanna och ta tag i något som känns mer stabilt än mig och bara andas lite. Det kan bero på hettan, men jag får i alla fall för mig att jag svimmar om inget håller uppe mig. Antagligen är det en kombination av lite för mycket sol, lite för tjockt hår och alldeles för lite livserfarenhet.
Jag är för ung för det här. Du kunde väl vänta en och en halv vecka åtminståne, så jag och mitt hjärta hade hunnit fylla nitton. Jag vet inte, men vi kanske hade varit mognare.
Egentligen vet jag inte om mognad är något man aktivt bör eftersträva, men jag vet att jag behöver det med dig.
Och jag märker att jag fick en lite bitter underton nu. Antar att någon försvarsmekanism i mitt undermedvetna kände sig tvungen att kicka in. Vad skulle jag (vi) vara utan dem? Jag underar vad som skulle hända om jag erkände för mig själv hur mycket djupare jag fallit för dig sen du åkte och hur rädd jag är för att du ska hinna landa innan vi är tillbaka.

inget genomtänkt jävla syfte, nu kör jag bara

Lite tidigare ikväll såg jag "The hours" för tredje gången, vilket ledde till en stunds lite djupare tankeverksamhet, där citat som "that is what we do, that is what people do, they stay alive for each other" och "it's possible to die" agerade ackomanjemang. Sen gick jag och bortstade tänderna och när jag stod där framför spegeln och dreglade lite tandborstningskum så tänkte jag på hur bra jag har det, egentligen. Visserligen så både hoppas jag och räknar med att jag kommer vara lyckligae när jag är 58 än nu, men jag tänkte på att jag, ifall jag lever om 40 år, så kommer jag troligtvis se tillbaka på tiden som är nu och tänka att varför, varför, varför var jag inte lyckligare för jag hade ju allt (vill ni att jag rabblar upp? jag har mat, värme och husrum i överflöd, utan att jag behöver göra någonting för det. jag har en underbar liten mamma som älskar mig och bara mig över allt annat i världen. jag har bröst som inte når ner till knäna och jag har hälsan i behåll. jag har fan världens finaste vänner. jag har en man i min närhet som bär mig över alla djupa vattenpölar så jag slipper bli blöt om fötterna. dessutom har jag en livskamrat att dö för samt väldigt mycket mer)?.

Nu Michaela.

Någon sa att jag borde blåsa lite liv i Min ljuva ungdom igen, och eftersom jag är nästan lika lättpåverkad av smicker från snygga brudar som av koffeinet i cappuccinos så kan ni se det här inlägget som ett försök till en liten pust i alla fall. Fortsättning följer. Fred & kärlek.

(Och missa för allt i världen inte blinkningen till denna låt i inläggets titel)

ögonblicksbild

Sitter på fel håll i den breda stolen, med fötterna uppdragna och datorn i knät. Armstödet skaver in i ryggen och jag slår gång på gång i min vaccinstuckna arm i ryggstödet. Ändå känns det säkrare att sitta såhär, jag misstänker nämligen att kvinnan bakom mig tjuvkikar på min skärm titt som tätt (precis som jag gör när jag tar del av kontoöverföringarna till honom framför mig). Sipprar på SJ:s gratiskaffe. Det lönar sig med första klass på lördagar.
Bakom skärmen snarkar min mamma lite tyst. Hon är inte så värst söt när hon sover, och det har jag nog ärvt tror jag. "Om fem minuter anländer vi til Norrköping". Fan vad fort det går. Håller tummarna för ett tågmöte innan Södertälje.
Lyssnar på Svensken och försöker tyda texten. Jag har försökt med det innan, och även idag tycks det vara ganska omöjligt, vilket kanske är lite ironiskt med tanke på låttiteln. Får försöka maila den där Bergman och fråga.

Om en timma är jag i Stockholm. Hoppas att ni har en fin helg.

två små upptäckter, tisdag den 17 november

Idag har jag kommit på mig själv med att faktiskt ha mognat lite. Väldigt skönt, då dessa två upptäckter vad jag kan se bara för bra saker med sig.

Upptäckt 1: En gammal flamma från högstadiet ringde mig ikväll, för första gången på något år. Eller, flamma är nog att försköna dennes inverkan på mig genom åren - ett gammalt trauma är nog en bättre benämning. Varför detta gamla trauma egentligen hörde av sig är oväsentligt i sammanhanget, min mognad uppenbarade sig nämligen i sättet jag reagerade när jag för första gången på jag vet inte hur länge fick höra dennes röst. För både tre, två och ett år fick enbart ljudet av denna röst mig att bli antingen knäsvag eller illamående, bara för att den tillhörde just denna personen. Den fick mig alltid att känna mig som minst i världen och kunde få mig i princip vart den ville.
Men idag var jag kolugn. Öppnade samtalet med ett snyggt "vad trevligt att du ringer, det var längesedan" och slutade med "jag vet att jag kanske har en del att bjuda igen, men du får i alla fall inte sova här". Väldigt oväntad reaktion för det gamla traumat, kan jag säga. Och en himla massa mognadspoäng till mig.

Upptäckt 2: Jag har ju för tusan knappt några tonårsfinnar längre!!! Jag, som på grund av tidig pubertet och så vidare, började få finnar redan i mellanstadiet har tagit för givet att ha pannan mer eller mindre full av små blemmor, kom idag på mig själv att så inte alls är fallet längre! Visst är min hy fortfarande allt annat än felfri, men nu består problemområderna snarare av mindre smickrande porer. WOHO! Inte en rejäl finnjävel så långt ögat kan nå!


Man kan alltså se att jag tar små och ganska försktiga steg mot ett vuxnare iv. Även om detta givetvis fortfarande är något som en stor del av mig förnekar, så måste jag medge att jag till viss del gillar det. En lite vuxnare Louise skulle nog kunna åstadkomma en del som jag inte förmått hittills. Mest av allt längtar jag efter det där lugnet som ska infalla sig. Ni vet, den där säkertheten i sig själv. Och i denna stund inser jag att både insikten om att jag faktiskt är jämbördig med till och med gamla trauman och en finare hy kanske har fört mig närmare även det tillståndet.
Jag hoppas att ni förstår vad jag menar. Och vet ni, om bara två minuter är det lillördag.