Sitter på fel håll i den breda stolen, med fötterna uppdragna och datorn i knät. Armstödet skaver in i ryggen och jag slår gång på gång i min vaccinstuckna arm i ryggstödet. Ändå känns det säkrare att sitta såhär, jag misstänker nämligen att kvinnan bakom mig tjuvkikar på min skärm titt som tätt (precis som jag gör när jag tar del av kontoöverföringarna till honom framför mig). Sipprar på SJ:s gratiskaffe. Det lönar sig med första klass på lördagar.
Bakom skärmen snarkar min mamma lite tyst. Hon är inte så värst söt när hon sover, och det har jag nog ärvt tror jag. "Om fem minuter anländer vi til Norrköping". Fan vad fort det går. Håller tummarna för ett tågmöte innan Södertälje.
Lyssnar på Svensken och försöker tyda texten. Jag har försökt med det innan, och även idag tycks det vara ganska omöjligt, vilket kanske är lite ironiskt med tanke på låttiteln. Får försöka maila den där Bergman och fråga.
Om en timma är jag i Stockholm. Hoppas att ni har en fin helg.
två små upptäckter, tisdag den 17 november
Idag har jag kommit på mig själv med att faktiskt ha mognat lite. Väldigt skönt, då dessa två upptäckter vad jag kan se bara för bra saker med sig.
Upptäckt 1: En gammal flamma från högstadiet ringde mig ikväll, för första gången på något år. Eller, flamma är nog att försköna dennes inverkan på mig genom åren - ett gammalt trauma är nog en bättre benämning. Varför detta gamla trauma egentligen hörde av sig är oväsentligt i sammanhanget, min mognad uppenbarade sig nämligen i sättet jag reagerade när jag för första gången på jag vet inte hur länge fick höra dennes röst. För både tre, två och ett år fick enbart ljudet av denna röst mig att bli antingen knäsvag eller illamående, bara för att den tillhörde just denna personen. Den fick mig alltid att känna mig som minst i världen och kunde få mig i princip vart den ville.
Men idag var jag kolugn. Öppnade samtalet med ett snyggt "vad trevligt att du ringer, det var längesedan" och slutade med "jag vet att jag kanske har en del att bjuda igen, men du får i alla fall inte sova här". Väldigt oväntad reaktion för det gamla traumat, kan jag säga. Och en himla massa mognadspoäng till mig.
Upptäckt 2: Jag har ju för tusan knappt några tonårsfinnar längre!!! Jag, som på grund av tidig pubertet och så vidare, började få finnar redan i mellanstadiet har tagit för givet att ha pannan mer eller mindre full av små blemmor, kom idag på mig själv att så inte alls är fallet längre! Visst är min hy fortfarande allt annat än felfri, men nu består problemområderna snarare av mindre smickrande porer. WOHO! Inte en rejäl finnjävel så långt ögat kan nå!
Man kan alltså se att jag tar små och ganska försktiga steg mot ett vuxnare iv. Även om detta givetvis fortfarande är något som en stor del av mig förnekar, så måste jag medge att jag till viss del gillar det. En lite vuxnare Louise skulle nog kunna åstadkomma en del som jag inte förmått hittills. Mest av allt längtar jag efter det där lugnet som ska infalla sig. Ni vet, den där säkertheten i sig själv. Och i denna stund inser jag att både insikten om att jag faktiskt är jämbördig med till och med gamla trauman och en finare hy kanske har fört mig närmare även det tillståndet.
Jag hoppas att ni förstår vad jag menar. Och vet ni, om bara två minuter är det lillördag.
Upptäckt 1: En gammal flamma från högstadiet ringde mig ikväll, för första gången på något år. Eller, flamma är nog att försköna dennes inverkan på mig genom åren - ett gammalt trauma är nog en bättre benämning. Varför detta gamla trauma egentligen hörde av sig är oväsentligt i sammanhanget, min mognad uppenbarade sig nämligen i sättet jag reagerade när jag för första gången på jag vet inte hur länge fick höra dennes röst. För både tre, två och ett år fick enbart ljudet av denna röst mig att bli antingen knäsvag eller illamående, bara för att den tillhörde just denna personen. Den fick mig alltid att känna mig som minst i världen och kunde få mig i princip vart den ville.
Men idag var jag kolugn. Öppnade samtalet med ett snyggt "vad trevligt att du ringer, det var längesedan" och slutade med "jag vet att jag kanske har en del att bjuda igen, men du får i alla fall inte sova här". Väldigt oväntad reaktion för det gamla traumat, kan jag säga. Och en himla massa mognadspoäng till mig.
Upptäckt 2: Jag har ju för tusan knappt några tonårsfinnar längre!!! Jag, som på grund av tidig pubertet och så vidare, började få finnar redan i mellanstadiet har tagit för givet att ha pannan mer eller mindre full av små blemmor, kom idag på mig själv att så inte alls är fallet längre! Visst är min hy fortfarande allt annat än felfri, men nu består problemområderna snarare av mindre smickrande porer. WOHO! Inte en rejäl finnjävel så långt ögat kan nå!
Man kan alltså se att jag tar små och ganska försktiga steg mot ett vuxnare iv. Även om detta givetvis fortfarande är något som en stor del av mig förnekar, så måste jag medge att jag till viss del gillar det. En lite vuxnare Louise skulle nog kunna åstadkomma en del som jag inte förmått hittills. Mest av allt längtar jag efter det där lugnet som ska infalla sig. Ni vet, den där säkertheten i sig själv. Och i denna stund inser jag att både insikten om att jag faktiskt är jämbördig med till och med gamla trauman och en finare hy kanske har fört mig närmare även det tillståndet.
Jag hoppas att ni förstår vad jag menar. Och vet ni, om bara två minuter är det lillördag.
Ett stort steg för en liten människa
För er som inte vet så håller jag på att ta körkort.
Alltså, körkort. Inser ni hur vuxet det är?
Faktumet att jag, om allt går som det ska, om ett par veckor eller så kommer åka runt på vägarna i pappas Volvo S80 (överklassgubbil deluxe) på förarsidan känns som ett stort skämt. Jag kan knappt inte förstå det. Hade jag skrivit detta inlägg för ett dygn sedan så tror jag att jag hade formulerat föregående mening lite annorlunda. Jag hade troligtvis bytt ut ordet knappt mot något i stil med verkligen, bara eller kanske fan.
Men tiderna förändras och vi med dem. Idag, på årets första snödag, genomgick jag nämligen Risktvåan, alltså halkbanan. Likt alla andra deltagande så var jag väldigt nervös inför detta, och det blev inte direkt bättre då körskoleläraren hela vägen upp till anläggningen där detta skulle äga rum pratade om hur "jäkla halt det är idag hörrni" och "att ni måste jäklar i mig vara extra försiktiga idag asså". Dessutom såg vi under vägen upp inte mindre än fyra bilar som kört av vägen under blixthalkan.
Efter en ytterst obehaglig teoretisk lektion fylld av skräckpropaganda bestående av filmer som visar bebisdockor vars huvud flyger av och förtvivlade mammor som får reda på att deras dotter blivit dödade av en rattfyllerist var jag inte alls sugen på nästkommande lektion som var just halkbanan.
Och nu får ni tycka jag låter så löjlig ni vill, men halkbanekörningen det var verkligen det mest befriande på länge. Känslan av att först accelerera upp till 50 kilometer i timmen för att i nästa stund trycka bromsen så hårt det bara går men känna hur bilen är helt okontrollerbar och bara kanar fram i 90 meter. Att köra i 30 kilometer i timmen genom en glashal kurva och få in känslan så att det till slut går utan att riva ner en endaste kon, för att sedan testa att köra i 40 kilometer i timman och inse att det är omöjligt så jag bromsar men bilen snurrar istället 180 grader. Men det är lugnt, det finns ingenting som jag kan slå mig i. Att bryta mot alla regler och utsätta sig för livsfara och det är lugnt, det finns ingenting att vara rädd för.
Och känslan av att hela tiden sitta ensam i bilen. Åka igenom snölandskapet i miniatyr alldeles ensam och känna att jag kan detta. Det fick mig att längta till att göra det på riktigt. På impuls låna överklassgubbil deluxe och ensam åka genom snölandskapet runt landsvägen ut till Bergtorp. Eller proppa mammas Bmw full med brudar och öl och med M.I.A. på högsta volym dra till Stockholm. Eller skjutsa ut lilla farmor och alla hennes väskor till Visingsö och få en dubbel trisslott för besväret.
Ja, det är läskigt vuxet och jävligt svindlande. Jag vågar fortfarande inte tänka tanken att tiden då jag alltid har suttit i passagerarsätet och ätit frukost och stängt av mig från omvärlden med mina hörlurar och låtit mamma eller pappa sköta allt annat skulle vara över om några veckor. Jag vågar fortfarande inte tänka tanken att vuxenlivet knackar lite hårdare på dörren i samband med det här.
Men från och med idag kan jag i alla fall knappt förstå att den kanske gör det. Och att tiderna förändras och jag med dem, om än lite mer långsamt.
Alltså, körkort. Inser ni hur vuxet det är?
Faktumet att jag, om allt går som det ska, om ett par veckor eller så kommer åka runt på vägarna i pappas Volvo S80 (överklassgubbil deluxe) på förarsidan känns som ett stort skämt. Jag kan knappt inte förstå det. Hade jag skrivit detta inlägg för ett dygn sedan så tror jag att jag hade formulerat föregående mening lite annorlunda. Jag hade troligtvis bytt ut ordet knappt mot något i stil med verkligen, bara eller kanske fan.
Men tiderna förändras och vi med dem. Idag, på årets första snödag, genomgick jag nämligen Risktvåan, alltså halkbanan. Likt alla andra deltagande så var jag väldigt nervös inför detta, och det blev inte direkt bättre då körskoleläraren hela vägen upp till anläggningen där detta skulle äga rum pratade om hur "jäkla halt det är idag hörrni" och "att ni måste jäklar i mig vara extra försiktiga idag asså". Dessutom såg vi under vägen upp inte mindre än fyra bilar som kört av vägen under blixthalkan.
Efter en ytterst obehaglig teoretisk lektion fylld av skräckpropaganda bestående av filmer som visar bebisdockor vars huvud flyger av och förtvivlade mammor som får reda på att deras dotter blivit dödade av en rattfyllerist var jag inte alls sugen på nästkommande lektion som var just halkbanan.
Och nu får ni tycka jag låter så löjlig ni vill, men halkbanekörningen det var verkligen det mest befriande på länge. Känslan av att först accelerera upp till 50 kilometer i timmen för att i nästa stund trycka bromsen så hårt det bara går men känna hur bilen är helt okontrollerbar och bara kanar fram i 90 meter. Att köra i 30 kilometer i timmen genom en glashal kurva och få in känslan så att det till slut går utan att riva ner en endaste kon, för att sedan testa att köra i 40 kilometer i timman och inse att det är omöjligt så jag bromsar men bilen snurrar istället 180 grader. Men det är lugnt, det finns ingenting som jag kan slå mig i. Att bryta mot alla regler och utsätta sig för livsfara och det är lugnt, det finns ingenting att vara rädd för.
Och känslan av att hela tiden sitta ensam i bilen. Åka igenom snölandskapet i miniatyr alldeles ensam och känna att jag kan detta. Det fick mig att längta till att göra det på riktigt. På impuls låna överklassgubbil deluxe och ensam åka genom snölandskapet runt landsvägen ut till Bergtorp. Eller proppa mammas Bmw full med brudar och öl och med M.I.A. på högsta volym dra till Stockholm. Eller skjutsa ut lilla farmor och alla hennes väskor till Visingsö och få en dubbel trisslott för besväret.
Ja, det är läskigt vuxet och jävligt svindlande. Jag vågar fortfarande inte tänka tanken att tiden då jag alltid har suttit i passagerarsätet och ätit frukost och stängt av mig från omvärlden med mina hörlurar och låtit mamma eller pappa sköta allt annat skulle vara över om några veckor. Jag vågar fortfarande inte tänka tanken att vuxenlivet knackar lite hårdare på dörren i samband med det här.
Men från och med idag kan jag i alla fall knappt förstå att den kanske gör det. Och att tiderna förändras och jag med dem, om än lite mer långsamt.
Någonting att bära med sig medan min ljuva ungdom fortskrider
Här kommer mina första ord i mitt första inlägg. Jag vill att ni ska veta att det tagit mig åtskilliga minuter och många slag med huvudet mot dataskärmen för att skramla fram den styrka som får mina fingrar att trycka ner dessa bokstäver som du läser just nu. Prestationsångesten skjuter i höjden. Den är antagligen en av mina största fiender (tillsammans med beslutsångesten, latheten, patriarkatet med mera). Den blockerar min förmåga till att komma med idéer då jag ska komma på ett ämne inom ett område som jag är intresserad av. Den får mig att kallsvettas när jag ska göra något som jag tycker mig vara duktig på. Den får mig att vilja lägga mig i badkaret tillsammans med en uppvärmd plattång när jag ska göra något jag älskar.
Med detta vill jag göra er, mina vänner, införstådda med att om jag ska kunna publicera något mer inlägg här så kommer jag behöva samla på mig en väldig massa mod. En väldig massa mod som förhoppningsvis emellanåt eller någon gång ibland kommer vinna över prestationsångesten. Detta innebär inte att jag kommer korrekturläsa mina eventuella inlägg flera gånger om. Jag läser i princip aldrig igenom det jag skrivit särskilt noga (blogginlägg, uppsatser, prov, whatever), då det vanligtvis leder till att jag inser att det jag åstadkommit är rakt igenom skitbajs och brutalt deletar alltihop.När jag skrivit klart brukar jag istället tänka något som "sådärja, skitbra Louise, skitbra, du är bäst, you can do it, ett, två, tre, send!".
Jag vill därför uppmana er till något jag själv (och övriga 1499 elever på min skola) fick höra för något år sedan. Det träffade mig som ett hårt slag i magen, troligtvis för att jag kom på mig själv med att vara expert i på att agera tvärtemot budskapet. Ifall det gör det för er också, så uppmanar jag er till att läsa det en gång till. Snälla, döm inte för hårt.
Med detta vill jag göra er, mina vänner, införstådda med att om jag ska kunna publicera något mer inlägg här så kommer jag behöva samla på mig en väldig massa mod. En väldig massa mod som förhoppningsvis emellanåt eller någon gång ibland kommer vinna över prestationsångesten. Detta innebär inte att jag kommer korrekturläsa mina eventuella inlägg flera gånger om. Jag läser i princip aldrig igenom det jag skrivit särskilt noga (blogginlägg, uppsatser, prov, whatever), då det vanligtvis leder till att jag inser att det jag åstadkommit är rakt igenom skitbajs och brutalt deletar alltihop.När jag skrivit klart brukar jag istället tänka något som "sådärja, skitbra Louise, skitbra, du är bäst, you can do it, ett, två, tre, send!".
Jag vill därför uppmana er till något jag själv (och övriga 1499 elever på min skola) fick höra för något år sedan. Det träffade mig som ett hårt slag i magen, troligtvis för att jag kom på mig själv med att vara expert i på att agera tvärtemot budskapet. Ifall det gör det för er också, så uppmanar jag er till att läsa det en gång till. Snälla, döm inte för hårt.
Hej och välkommna
Den främsta anledningen till att denna blogg inte skapats förrän ikväll har varit att jag inte har har haft någon som helst motivation att publicera mitt allra första inlägg.
Men så plöstligt
Men så plöstligt
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)