Ett stort steg för en liten människa

För er som inte vet så håller jag på att ta körkort.

Alltså, körkort. Inser ni hur vuxet det är?

Faktumet att jag, om allt går som det ska, om ett par veckor eller så kommer åka runt på vägarna i pappas Volvo S80 (överklassgubbil deluxe) på förarsidan känns som ett stort skämt. Jag kan knappt inte förstå det. Hade jag skrivit detta inlägg för ett dygn sedan så tror jag att jag hade formulerat föregående mening lite annorlunda. Jag hade troligtvis bytt ut ordet knappt mot något i stil med verkligen, bara eller kanske fan.

Men tiderna förändras och vi med dem. Idag, på årets första snödag, genomgick jag nämligen Risktvåan, alltså halkbanan. Likt alla andra deltagande så var jag väldigt nervös inför detta, och det blev inte direkt bättre då körskoleläraren hela vägen upp till anläggningen där detta skulle äga rum pratade om hur "jäkla halt det är idag hörrni" och "att ni måste jäklar i mig vara extra försiktiga idag asså". Dessutom såg vi under vägen upp inte mindre än fyra bilar som kört av vägen under blixthalkan.

Efter en ytterst obehaglig teoretisk lektion fylld av skräckpropaganda bestående av filmer som visar bebisdockor vars huvud flyger av och förtvivlade mammor som får reda på att deras dotter blivit dödade av en rattfyllerist var jag inte alls sugen på nästkommande lektion som var just halkbanan.

Och nu får ni tycka jag låter så löjlig ni vill, men halkbanekörningen det var verkligen det mest befriande på länge. Känslan av att först accelerera upp till 50 kilometer i timmen för att i nästa stund trycka bromsen så hårt det bara går men känna hur bilen är helt okontrollerbar och bara kanar fram i 90 meter. Att köra i 30 kilometer i timmen genom en glashal kurva och få in känslan så att det till slut går utan att riva ner en endaste kon, för att sedan testa att köra i 40 kilometer i timman och inse att det är omöjligt så jag bromsar men bilen snurrar istället 180 grader. Men det är lugnt, det finns ingenting som jag kan slå mig i. Att bryta mot alla regler och utsätta sig för livsfara och det är lugnt, det finns ingenting att vara rädd för.
Och känslan av att hela tiden sitta ensam i bilen. Åka igenom snölandskapet i miniatyr alldeles ensam och känna att jag kan detta. Det fick mig att längta till att göra det på riktigt. På impuls låna överklassgubbil deluxe och ensam åka genom snölandskapet runt landsvägen ut till Bergtorp. Eller proppa mammas Bmw full med brudar och öl och med M.I.A. på högsta volym dra till Stockholm. Eller skjutsa ut lilla farmor och alla hennes väskor till Visingsö och få en dubbel trisslott för besväret.

Ja, det är läskigt vuxet och jävligt svindlande. Jag vågar fortfarande inte tänka tanken att tiden då jag alltid har suttit i passagerarsätet och ätit frukost och stängt av mig från omvärlden med mina hörlurar och låtit mamma eller pappa sköta allt annat skulle vara över om några veckor. Jag vågar fortfarande inte tänka tanken att vuxenlivet knackar lite hårdare på dörren i samband med det här.
Men från och med idag kan jag i alla fall knappt förstå att den kanske gör det. Och att tiderna förändras och jag med dem, om än lite mer långsamt.