Sitter på fel håll i den breda stolen, med fötterna uppdragna och datorn i knät. Armstödet skaver in i ryggen och jag slår gång på gång i min vaccinstuckna arm i ryggstödet. Ändå känns det säkrare att sitta såhär, jag misstänker nämligen att kvinnan bakom mig tjuvkikar på min skärm titt som tätt (precis som jag gör när jag tar del av kontoöverföringarna till honom framför mig). Sipprar på SJ:s gratiskaffe. Det lönar sig med första klass på lördagar.
Bakom skärmen snarkar min mamma lite tyst. Hon är inte så värst söt när hon sover, och det har jag nog ärvt tror jag. "Om fem minuter anländer vi til Norrköping". Fan vad fort det går. Håller tummarna för ett tågmöte innan Södertälje.
Lyssnar på Svensken och försöker tyda texten. Jag har försökt med det innan, och även idag tycks det vara ganska omöjligt, vilket kanske är lite ironiskt med tanke på låttiteln. Får försöka maila den där Bergman och fråga.
Om en timma är jag i Stockholm. Hoppas att ni har en fin helg.
två små upptäckter, tisdag den 17 november
Idag har jag kommit på mig själv med att faktiskt ha mognat lite. Väldigt skönt, då dessa två upptäckter vad jag kan se bara för bra saker med sig.
Upptäckt 1: En gammal flamma från högstadiet ringde mig ikväll, för första gången på något år. Eller, flamma är nog att försköna dennes inverkan på mig genom åren - ett gammalt trauma är nog en bättre benämning. Varför detta gamla trauma egentligen hörde av sig är oväsentligt i sammanhanget, min mognad uppenbarade sig nämligen i sättet jag reagerade när jag för första gången på jag vet inte hur länge fick höra dennes röst. För både tre, två och ett år fick enbart ljudet av denna röst mig att bli antingen knäsvag eller illamående, bara för att den tillhörde just denna personen. Den fick mig alltid att känna mig som minst i världen och kunde få mig i princip vart den ville.
Men idag var jag kolugn. Öppnade samtalet med ett snyggt "vad trevligt att du ringer, det var längesedan" och slutade med "jag vet att jag kanske har en del att bjuda igen, men du får i alla fall inte sova här". Väldigt oväntad reaktion för det gamla traumat, kan jag säga. Och en himla massa mognadspoäng till mig.
Upptäckt 2: Jag har ju för tusan knappt några tonårsfinnar längre!!! Jag, som på grund av tidig pubertet och så vidare, började få finnar redan i mellanstadiet har tagit för givet att ha pannan mer eller mindre full av små blemmor, kom idag på mig själv att så inte alls är fallet längre! Visst är min hy fortfarande allt annat än felfri, men nu består problemområderna snarare av mindre smickrande porer. WOHO! Inte en rejäl finnjävel så långt ögat kan nå!
Man kan alltså se att jag tar små och ganska försktiga steg mot ett vuxnare iv. Även om detta givetvis fortfarande är något som en stor del av mig förnekar, så måste jag medge att jag till viss del gillar det. En lite vuxnare Louise skulle nog kunna åstadkomma en del som jag inte förmått hittills. Mest av allt längtar jag efter det där lugnet som ska infalla sig. Ni vet, den där säkertheten i sig själv. Och i denna stund inser jag att både insikten om att jag faktiskt är jämbördig med till och med gamla trauman och en finare hy kanske har fört mig närmare även det tillståndet.
Jag hoppas att ni förstår vad jag menar. Och vet ni, om bara två minuter är det lillördag.
Upptäckt 1: En gammal flamma från högstadiet ringde mig ikväll, för första gången på något år. Eller, flamma är nog att försköna dennes inverkan på mig genom åren - ett gammalt trauma är nog en bättre benämning. Varför detta gamla trauma egentligen hörde av sig är oväsentligt i sammanhanget, min mognad uppenbarade sig nämligen i sättet jag reagerade när jag för första gången på jag vet inte hur länge fick höra dennes röst. För både tre, två och ett år fick enbart ljudet av denna röst mig att bli antingen knäsvag eller illamående, bara för att den tillhörde just denna personen. Den fick mig alltid att känna mig som minst i världen och kunde få mig i princip vart den ville.
Men idag var jag kolugn. Öppnade samtalet med ett snyggt "vad trevligt att du ringer, det var längesedan" och slutade med "jag vet att jag kanske har en del att bjuda igen, men du får i alla fall inte sova här". Väldigt oväntad reaktion för det gamla traumat, kan jag säga. Och en himla massa mognadspoäng till mig.
Upptäckt 2: Jag har ju för tusan knappt några tonårsfinnar längre!!! Jag, som på grund av tidig pubertet och så vidare, började få finnar redan i mellanstadiet har tagit för givet att ha pannan mer eller mindre full av små blemmor, kom idag på mig själv att så inte alls är fallet längre! Visst är min hy fortfarande allt annat än felfri, men nu består problemområderna snarare av mindre smickrande porer. WOHO! Inte en rejäl finnjävel så långt ögat kan nå!
Man kan alltså se att jag tar små och ganska försktiga steg mot ett vuxnare iv. Även om detta givetvis fortfarande är något som en stor del av mig förnekar, så måste jag medge att jag till viss del gillar det. En lite vuxnare Louise skulle nog kunna åstadkomma en del som jag inte förmått hittills. Mest av allt längtar jag efter det där lugnet som ska infalla sig. Ni vet, den där säkertheten i sig själv. Och i denna stund inser jag att både insikten om att jag faktiskt är jämbördig med till och med gamla trauman och en finare hy kanske har fört mig närmare även det tillståndet.
Jag hoppas att ni förstår vad jag menar. Och vet ni, om bara två minuter är det lillördag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)