Någonting att bära med sig medan min ljuva ungdom fortskrider

Här kommer mina första ord i mitt första inlägg. Jag vill att ni ska veta att det tagit mig åtskilliga minuter och många slag med huvudet mot dataskärmen för att skramla fram den styrka som får mina fingrar att trycka ner dessa bokstäver som du läser just nu. Prestationsångesten skjuter i höjden. Den är antagligen en av mina största fiender (tillsammans med beslutsångesten, latheten, patriarkatet med mera). Den blockerar min förmåga till att komma med idéer då jag ska komma på ett ämne inom ett område som jag är intresserad av. Den får mig att kallsvettas när jag ska göra något som jag tycker mig vara duktig på. Den får mig att vilja lägga mig i badkaret tillsammans med en uppvärmd plattång när jag ska göra något jag älskar.
Med detta vill jag göra er, mina vänner, införstådda med att om jag ska kunna publicera något mer inlägg här så kommer jag behöva samla på mig en väldig massa mod. En väldig massa mod som förhoppningsvis emellanåt eller någon gång ibland kommer vinna över prestationsångesten. Detta innebär inte att jag kommer korrekturläsa mina eventuella inlägg flera gånger om. Jag läser i princip aldrig igenom det jag skrivit särskilt noga (blogginlägg, uppsatser, prov, whatever), då det vanligtvis leder till att jag inser att det jag åstadkommit är rakt igenom skitbajs och brutalt deletar alltihop.När jag skrivit klart brukar jag istället tänka något som "sådärja, skitbra Louise, skitbra, du är bäst, you can do it, ett, två, tre, send!".
Jag vill därför uppmana er till något jag själv (och övriga 1499 elever på min skola) fick höra för något år sedan. Det träffade mig som ett hårt slag i magen, troligtvis för att jag kom på mig själv med att vara expert i på att agera tvärtemot budskapet. Ifall det gör det för er också, så uppmanar jag er till att läsa det en gång till. Snälla, döm inte för hårt.