Hade herr Bergstrand på besök här ikväll. Det var väldigt fint, vi lyssnade på Ulf Lundell och pratade kärlek. Naivt superpretentiöst, tro mig, jag vet, men det är fan gatt änd. Dock har nu denna Mr B gått och skaffat sig en tjej (en väldigt söt sådan) så givetvis var han tvungen att ta sin vita springare (grå cykel) till denna då solen började gå ner i horisonten (sexy time!). Resultatet för mig blir då följande; sitta kvar på altanen (för det är ju så himla varmt och skönt och solnedgången åh åh), dricka upp resten av vinet, ringa sin pojkvän och säga "ööh vadfan ringer du inte förå älskling jag saknar jurej så jävla mycket kommeru hem snart eller?".
Till tonerna av "kärleken förde oss samman", givetvis.

Men det är fint.

Ja, fyfan vad fint är det är. Även om jag är så pass berusad att jag knappt kommer ihåg mitt personnummer när jag ska shoppa loss på swebus så kan jag se just det. Det är så fint, livet.

Här har man varit borta i fyra dagar och hunnit med att sova ruset av sig på Västkusten, shoppa aschlet av sig i Köpenhamn, lyssna igenom en plats i solen lite för mycket samt fixa snygga brännen i Haverdal och så möts man av några man älskar på riktigt när man kommer hem.
Det är fint. Jag har det allt för bra, ändå.
Och ja, han kommerju hem snart.
Jag har ju allt jag kan önska mig. Och ifall jag drar jag i mig både mina och dina glas inatt, Elias, så kanske blir jag snart sentimental big time. Och då ska jag bli det.
Det är jag och Uffe ikväll.