baby.

Idag lider jag av kärleken. Jag saknar i kärlekens namn så väldigt så att när jag går måste stanna och ta tag i något som känns mer stabilt än mig och bara andas lite. Det kan bero på hettan, men jag får i alla fall för mig att jag svimmar om inget håller uppe mig. Antagligen är det en kombination av lite för mycket sol, lite för tjockt hår och alldeles för lite livserfarenhet.
Jag är för ung för det här. Du kunde väl vänta en och en halv vecka åtminståne, så jag och mitt hjärta hade hunnit fylla nitton. Jag vet inte, men vi kanske hade varit mognare.
Egentligen vet jag inte om mognad är något man aktivt bör eftersträva, men jag vet att jag behöver det med dig.
Och jag märker att jag fick en lite bitter underton nu. Antar att någon försvarsmekanism i mitt undermedvetna kände sig tvungen att kicka in. Vad skulle jag (vi) vara utan dem? Jag underar vad som skulle hända om jag erkände för mig själv hur mycket djupare jag fallit för dig sen du åkte och hur rädd jag är för att du ska hinna landa innan vi är tillbaka.